anniskan

Tänk vad många olika fobier det finns. Altt från spindlar till trånga utrymmen och allt möjligt där emellan. Själv är jag välldans rädd för spindlar, .

Det började för länge länge sedan med att jag läste en novell i Starlet om små slemmiga gröna spindlar som kröp upp ut kloaker, in i bilar, igenom slasken och efter det drömde jag om svarta spindlar och små kryp som vällde ut ur min mun och när jag försökte stänga min mun så knastrade det. Så efter det har jag inte gillat spindlar, men jag har försökt själg har nästan kv att få bort fobin för har man stuga på landet med skogstomt vore det bra att inte vara så skraj. Ja så nu är jag bara skraj för de små spindlarna och mest om de är uppe i ansiktshöjd då spyr jag nästan. 

Jag är även rädd för hästar om man nu kan kalla det för fobi det vet jag inte. Jag ramlade av en häst när jag var 14 ungefär och slog i höften först i asfalten, det gjorde #%&/()="#¤ ont och efter lång tid med kryckor så tyckte hästägaren att jag skulle träffa hästen igen så att jag inte skulle bli rädd. Jo tjena den häst skrället ställer sig på min fot och Vägrar flytta på sig och min fot blir tredubbelt så stor nästan, och en till tid med kryckor. Och när jag väl slipper kryckorna den gången så står jag framför/bakom en dörr och då smäller en person upp dörren och min fot blir klämd under dörren och skinnet blir uppfläkt inte hela skinnet bara de översta lagret, och åter en konvalecenttid.

Men åter till hästarna...... jag blev så rädd för hästar att hela kroppen skakade bara jag såg en häst. Jag riktigt hatade hästar, fast det verkade kännas härligt att sitta på en häst när den galopperar och att få känna vinden i håret och frihetskänslan. När jag blev äldre blev jag chaufför för ett gäng kompisar som älskade att spela på trav och lyckligtvis så ville de ha bilen inne på området så där satt jag och läste eller stickade dukar. Jag har försökt få bort även den fobin och nästan lyckats tills jag skulle rida i Jämtland på islandshäst och de som ägde den var ju riktiga idioter. Fast jag sa att jag var rädd för hästar så fick jag en häst som var skadad på sidan precis där jag hade stigbygeln så min fot fick absolut inte röra vid såret sa de. Plus att min häst vägrade annat än att ha sin nos i rumpan på islandshästen framför och skulle gå i samma spår. När vi hade kommit ut en bit så säger ägarinnan att min häst HATAR att bli geggig om hovarna, så naturligtvis skulle vi gå där det var lerigast så min häst den drar iväg in i snårskogen och jag fick ligga ner så jag inte fick någon gren i skallen, och det lyckades men min fot som inte fick röra vid såret fastnade det gjorde ont. Mot slutet så sa de att vi skulle galoppera, jag skrek NEJ det vägrar jag jodå sa de och började galoppera. Vettskrämd som jag var och arg som ett bi, flög jag som en vante upp och ner och svor på att aldrig sätta mig på en häst igen och nu har min dotter blivit häst frälst och jag försöker att gilla hästar för hennes skull och det går faktiskt för egentligen är de fina och graciösa djur.

Broar är jag rädd för med, jag tror att bron är trasig och plopp så sjunker jag med bilen.

Nä nu måste jag nog sluta med detta inlägg den är lång för lång egentligen. Ha det gott KRAM